Opartiskhet vid win-lose vs. win-win

 
 

Vänner anförtror mig ibland sina relationsproblem. Vad de inte brukar anförtro mig är att medla.

“Det går inte. Den som medlar måste vara opartisk” säger de.

Och visst.

En bra vän ska välja sida – din sida. En professionell medlare ska däremot vara opartisk. Så, då kan en vän inte medla…

…eller?

Jag hävdar att det visst går att medla även när ena parten är vän till medlaren. Här förklarar jag varför.

* * *

Hur gör en opartisk medlare?

Den kan inte gärna säga “du har rätt” till ena parten och “du har fel” till den andra. Det är ju att ta parti. Så hur gör många som agerar tredjepart?

Jo, ett sätt är att dela ut lite av en uppläxning till bägge. “Du får faktiskt skärpa dig”, och så samma budskap till den andra. Båda får ge med sig litegrann.

Jag hade inte varit nöjd. Att kompromissa med sig själv – ens lite – låter inte som en långsiktig grund på vilken en relation kan utvecklas. Särskilt när ena parten ensidigt skadat en annan kan ingången att “det är lite bådas fel” vara direkt skadlig.

Ett annat sätt att agera opartiskt är att ingen läxas upp. “Vi är alla Guds barn” kanske medlarens andemening är. “Nu lägger ni detta bakom er och ser framåt”.

Och jag kan gilla intentionen. När vi människor upplever skuld brukar vår uppmärksamhet gå till självförsvar. Värdefull, värdefull uppmärksamhet som hade kunnat ägnas åt att ta in hur mina handlingar har dig.

Kruxet är bara att medlarens goda vilja då leder till att ingen ställs till svars.

Men ansvarstagande är helt avgörande för att försoning ska ske. Också för det lärande som leder till att personer vill agera annorlunda i framtiden.

Men hur göra vi det?

Hur håller vi någon ansvarig för vad den gjort – men förblir opartiska – utan att det blir skuldbeläggande?

* * *

Nyckeln ligger i vår medvetenhet.

Medlaren behöver ha tillgång till en annan medvetenhet än den i vilken konflikten uppstår. Plus förmågan att praktiskt “låna ut” denna.

Vilken medvetenhet syftar jag på?

Snarare än den tankevärld där vi letar efter rätt/fel, rimlig/orimlig, eller vem som måste göra det ena eller det andra; där det råder resursbrist; blir logiskt att skuldbelägga, kritisera eller gå i försvar, så försöker medlaren istället lyfta parterna till en plats där de får hjälp att få sitt perspektiv validerat, på sätt som inte skadar den andra.

När parterna är redo försöker medlaren också hjälpa parterna ta varandras perspektiv utan att de förlorar sitt egna.

Med den ingången blir medlaren inte en expert som parterna söker medhåll från. Opartiskhet blir inte heller att ge bägge parter lika mycket rätt/fel.

Istället handlar det om att vara känslig för vad som pågår i rummet, och försöka synliggöra bägge parters behov. Medlaren blir en samtalsunderlättare medan parterna förblir experter på sin verklighet, liksom på vilka lösningar som kommer fungera bäst för dem – tillsammans eller var för sig.

* * *

Så vad är svaret på frågan om huruvida jag kan medla när ena parten är min vän?

Mitt svar är att det går.

Så länge mitt fokus under samtalet är att hjälpa två personer att skapa kontakt har en sådan medling goda förutsättningar. Jag behöver dock uppmärksamma mina föreställningar om min vän och dens relation så jag inte tror att jag vet allt om dem, utan är beredd att lära känna dem – även min vän – på nytt.

 
Ricardo GuillénComment